Livet är inte alltid rättvist. Men man måste hålla huvudet högt och kämpa vidare
Tråkiga nyheter. Blir förmodligen en sjukskrivning på 50% redan nu. Jag vill verkligen inte.. Känns som ett nederlag, att vara gravid är ingen sjukdom.. jag känner mig på något konstigt sätt mindre värd. Jag vill inte livnära mig på bidrag, vill inte vara en bidragstagare när jag egentligen inte behöver - när det finns andra som behöver det mer än jag. Hade vissa bara kunnat samarbeta mera, hjälpa och vilja hitta en lösning så hade det inte behövt bli såhär.. Det suger.
Jag vill jobba, känna den där gemenskapen. Visst ser jag fram emot att vara hemma, men inte NU. Visst kommer jag få bidrag när jag är mammaledig - men det är inte samma sak.
Men nu är det såhär, jag får helt enkelt se det positivt, Jag får tid att fixa hemma, vila upp mig, köpa det som behövs och bara fokusera på mig och bebis. Men ändå, vill jobba. Vill inte behöva oroa mig för att ekonomin ska gå ihop och allt vad det nu heter.
värdelöst
Men jag måste också börja inse att det som händer med min kropp är något som inte alla får uppleva. Det är speciellt och det tar på kroppen. Det är inte bra att ta ut sig, det tjänar ingenting till. Jag måste inse att jag kanske måste ta ett steg ner, varva ner, inte jobba 8h/dag med tunga lyft, Plocka upp pallar som totalt väger mellan 800-900kg ibland 1 ton, Jag klarar inte det mer. Jag måste bara våga inse att det inte är något fel att i detta läge lyssna på kroppen. Det kommer bara gynna mig i längden.
bitter.
