Orden räcker inte till.
Ingen förstår. Ingen kan någonsin förstå vilken kamp jag försökt vinna i 8 månader. Hur jag har kämpat i 8 månader för att saker och ting ska bli rätt. Men utan framgång.
Jag ger upp nu, ja du hörde rätt. Nu med 3 veckor kvar ger jag faktiskt upp. Jag orkar inte. Vill inte gråta mer, vill inte leva på minimum av pengar, vill inte ha ont, vill inte va trött. Men vet ni? Jag orkar inte bry mig. Jag får helt enkelt leva med att jag blivit så sjukt dåligt behandlad dessa 8 månader. Får leva med tanken av att allt är mitt fel.
Nu kan jag bara hoppas att lillan mår bra och bestämmer sig för att inte komma ut när jag står i kassan på jobbet.
Jag är starkt det vet jag. Men inte nu längre. Något har brutit ner mig och det skrämmer mig.
Jag vill va hemma nu de sista veckorna. Veta att allt fram till den dagen min fina dotter tittar ut så kan jag va hemma med gott samvete. Jag vet att alla papper är där de ska, alla pengar kommer dit de ska, allt bara är sådär bra som jag vet att det kan vara.
Men de är väl bara en dröm.
Ingen hjälp ingen som förstår.
Allt jag önskar är att någon förstod. Att någon hjälpte.. Att någon stöttade.
